Ibland så känns det som att jag inte har några vänner. Eller ibland och ibland.. ganska ofta faktiskt. Det känns på något sätt som att jag gör allt för att bry mig och ge tips och råd om det jag kan men jag får liksom ingenting tillbaka

Min mamma har alltid sagt till mig att jag ska fortsätta så som jag gör. För det kommer tillbaka så småningom. Men det känns som om att jag väntat i evigheter nu.

När är det min tur?

Men jag tänker också på att jag har en pojkvän som är helt över det naturliga.
Han är en sån alla skriver om och drömmer om som inte går att hitta någon annanstans än i honom.
Men han är den killen som tycker man är som vackrast utan smink, som inte ser någon annan än mig, som konstant överraskar mig (nu senast för en halvtimme sen då han berättade att han bokat två biljetter till takida), han smeker mig över pannan när jag ska sova och berättar för mig hur vacker jag är varje kväll, listan kan gå hur lång som helst och jag skulle kunna skriva i evigheter.

Men det jag ville säga med det var att jag kanske har fått tillbaka. Men inte genom mina vänner utan genom min bästa vän och pojkvän, Samuel.